Den finska arbetsmarknadsmodellen utformas nu så att den gynnar arbetsgivarna

Trots omfattande motstånd från anställda har regeringen fortsatt att förbereda lagar som försvagar arbetstagarnas villkor i arbetslivet. Att begränsa strejkrätten är den första regeringspropositionen som tas upp i riksdagen. Efter detta fortsätter regeringen med att köra en hård linje: det ska bli lättare att säga upp anställda och en s.k. karensdag införs i lagen för första sjukskrivningsdagen.

Syftet med arbetslagstiftningen är att skydda den svagare parten i anställningsförhållandet, dvs. arbetstagaren. PAM:s avtalschef Juha Ojala anser att regeringens planer förändrar den finska arbetsmarknadsmodellen.

Exportindustrins behov är inte nödvändigtvis lika med servicebranschernas behov

Regeringen vill också främja en exportdriven lönemodell, vilket innebär att exportbranscherna skulle bestämma nivån på löneförhöjningarna även inom servicebranscherna. Detta vill regeringen få fram genom lag som skulle förhindra riksförlikningsmannen från att erbjuda högre löneökningar än vad som har bestämts inom exportindustrin. Enligt riksförlikningsmannen Anu Sajavaara låter detta ”speciellt”.

Enligt PAM:s avtalsexpert Sirpa Leppäkangas ska lagstiftning inte stiftas enbart med tanke på enskilda sektorer eller företag. Då är risken att förändringarna urholkar arbetsvillkoren och företagens förutsättningar att nå framgång inom andra sektorer så att i slutändan blir helheten sämre för alla.

– Det här kan bli slutresultatet om till exempel lokala förhandlingar utökas utan att man alls tänker på de verkliga behoven hos arbetsgivare och anställda inom just den branschen. Till exempel servicebranscher som är beroende av inhemsk efterfrågan är arbetsintensiva branscher, och konkurrensen är inhemsk och hård. Därför är det klart att det alltid är någon som tar tillfället i akt och kommer överens om svagare arbetsvillkor. När en gör detta, måste andra göra samma sak för att klara sig i konkurrensen. Detta kan lätt leda till en ond cirkel där alla förlorar i slutändan.

Arbetsgivarorganisationernas mål på regeringens agenda  

Många av regeringens projekt kring arbetslagstiftningen överensstämmer med de mål som arbetsgivarorganisationerna har lyft fram inför riksdagsvalet. På motsvarande sätt finns arbetstagarsidans mål om att kriminalisera underbetalning, ge fackförbunden rätt att väcka grupptalan eller arbetstagares starkare rätt till heltidsanställning inte på regeringens agenda. Regeringen verkar ha gjort ett tydligt val att föra den politik som arbetsgivarna önskar.

Regeringsprogrammets inskrivning om att utvidga lokala förhandlingar till oorganiserade företag och att föra förhandlingar utan fackligt anslutna förtroendevalda har varit ett långsiktigt mål för Företagarna i Finland. Oorganiserade företag tillhör inte en arbetsgivarorganisation som ingått ett kollektivavtal.

– Dessutom gör regeringen det möjligt för företagsspecifika kollektivavtal att avvika från vissa bestämmelser i arbetslagstiftningen, vilket försvagar arbetstagarens ställning. Till exempel ingår lön för sjuktid och övertids- samt söndagsarbetsersättningar i dessa bestämmelser, påpekar Leppäkangas som ansvarar för utvecklingen av kollektivavtalet inom handeln.

I dagens läge tillåts avvikelser endast inom ramen för riksomfattande kollektivavtal som alltid backas upp av en betydligt större grupp anställda än personalen i ett enskilt företag, och därmed en starkare arbetstagargrupp som påverkar anställningsvillkoren.

– Förändringarna på regeringens arbetslista är som helhet ägnade att underminera det nuvarande systemet som bygger på allmänt bindande kollektivavtal, konstaterar Ojala.

Risken är att arbetsmarknadsfrågorna politiseras

Om kommande regeringar fortsätter inne på samma linje som regeringen Orpo-Purra, finns det en risk för att arbetsmarknadsfrågorna politiseras framöver. Det är naturligtvis lockande för politiker att ge vallöften som riktas till anställda.

Inför riksdagsvalet 2023 sade nuvarande finansminister Riikka Purra att ”det inte går [för sannfinländarna] att man gör nedskärningar som riktas mot låginkomsttagare”. I framtiden, efter val, kan vi se oroligheter i samhället när vallöften löses in eller sviks. En sådan utveckling förbättrar inte förutsägbarheten i företagens verksamhetsmiljö.

– Arbetsmarknadsorganisationernas gemensamma utveckling av regler och verksamhetsmetoder har inte alltid inneburit stora framsteg, men det har ändå byggt på att hitta gemensamma beröringspunkter och garanterat kontinuiteten. Om detta bryts upp, står det klart att de anställda och deras fackförbund också måste hitta nya sätt att skydda sina intressen. Det funkar förstås inte för oss att balansen på arbetsmarknaden permanent väger till förmån för arbetsgivarna, säger Ojala.

Text: Pauli Unkuri